Elin heter jag

 

Jag tycker jag borde bli åtminstonne nominerad till något slags klantighetsrekord för Guinness räkning. Jag tar sällan sönder saker när jag är i farten utan jag gör bara mig själv illa. Hela tiden. Så fort jag har klivit upp på morgonen så är jag igång. Jag sparkar in tårna i alla lister och kanter som finns. Jag klämmer fingrarna i allt och slår huvudet i handfatet när jag borstar tänderna. Jag snubblar i trappen ungefär tre gånger i månaden och i fredags skärde jag upp fingret på en plastgaffel.

 

En plastgaffel liksom. Vad fasen.

 

Idag har jag lagt hela jäkla armen på ett stekbord. Tio minuter tidigare brände jag handen på en korvmojäng. Sen fick jag ett skärsår av plåsterpappret. Nu var det visserligen länge sen jag brände mig. Men ändå, så himla störigt.

 

Nä vet ni vad, det är en inte helt smärtfri hobby det här med att vara en fakir. Men, man slutar då aldrig förvånas över hur livsfarliga saker är. Plastgafflar, till exempel. Rena dödsfällan!

Men i övrigt har dagen vart rätt så trevlig får jag säga. Skön på något vis. 

 

Tack för mig.
Hej svejs!