Elin heter jag

 

 

Igår åkte jag tåg. Det var kul.

Jag satte mig vid ett tomt bord, sånt där med fyra platser mitt emot varandra. In kommer skrikungen som får alla andra skrikungar att blekna i jämförelse. Han kommer i sällskap med sin överenergiske hoppiga myror-i-brallan-brorsa och deras trötta mamma. Hoppbrorsan satte sig brevid mig. Sen mitt emot mig. Sen under bordet. Sen brevid mig igen. Och cirkulerade liksom på det sättet. Skrikungen och mamman satte sig vid ett likadant bord på andra sidan gången.

 

Resten av vagnen var tom. Inte alls konstigt, egentligen.

 

Men snälla någon. Hur jobbigt läge som helst. Jag klev på tåget på Umeå Centrum. När vi kom till Umeå Östra funderade jag på att kliva av. Familjen kaos skulle inte åka så långt iallafall. Svårt att förstå hur tacksam jag och mina öron kände mig när dom klev av.

 

Sen kom jag till Sundsvall och där satt pappa på tågstationen och sällskapade med en öldrickande lodis, som han lånat ut sin telefon till. Inga som helst konstigheter. Absolut inte.

Sen for vi till farmor. Som var målet med själva resan kan man säga. Det var trevligt.

 

Idag har jag åkt tåg igen. Snabbtåg, för att vara exakt. Snabbt gick det! Jag är så fascinerad över att det faktiskt går att åka tåg till Umeå. Utvecklingen går framåt! 

 

Nu ska jag dricka te. Sådetså!

 

Glad påsk på er!