Elin heter jag

Hej världen. 

Jag låter ofta ganska bitter tror jag. Jag är inte särskillt bitter egentligen, däremot väldigt sarkastisk. Men det är ju hur svårt som helst att veta när man läser. Jag tänker på det varje gång jag skriver. För jag är ofta less på vädret och vintern och är på riktigt väldigt trött. Tröttheten är lite mer av ett konstaterande än ett rent klagomål.

Och sen är det ju faktiskt så att jag inte riktigt vill ringa någon för att berätta vad jag tycker om vädret. Så jag tar det här, för allas beskådan istället. För jag måste få ur mig det på något sätt. 

 

Egentligen är det valfri tolkning och det gör mig inte jättemycket om jag uppfattas som bitter. Så länge det inte är endast bitter för det är jag inte. Inte optimisternas optimist men ändå rätt optimistisk. Det måste man vara under vintern nämligen. Man kan låta klagomålen vara framträdande men an optimist at heart så att säga. Annars tror jag man dör på riktigt, om man är som mig. Men, återigen, hur lätt är det att veta att den bittra personen som skriver är "an optimist at heart"? Praktiskt taget omöjligt. Därför berättar jag det. 

Smart är jag iaf.

 

Med det sagt anser jag mig själv berättigad att faktiskt uttrycka mig negativt om veckans gång några rader.

För den har varit fruktansvärd! Faktiskt, haha. Jag har varit sjuk förstår ni. Är fortfarande sjuk, men idag börjar det faktiskt kännas bättre. Nästan ingen feber och inte lika ont i halsen, låter fortfarande som en åsna men det kan jag leva med. Och jag visste det inte tidigare men vanliga influensasymptom plus magsjuka skapar tillsammans något av de obehagligaste jag varit med om. Tycker fortfarande lite synd om mig själv men inte lika som tidigare i veckan. Om inte det är ett bra tecken så vet jag inte, att börja tänka att det kanske finns de som har det värre ändå.

 

Så fick jag det sagt också. Det kändes bra. Nu ska jag återgå till min snoozning. Dagens snooz-serie är vänner. Om ni undrade. Herrå.

 

Helgen är slut och jag är ledig imorgon. Livet är bra. Förutom att jag har bajsont i halsen och låter som en gammal farbror / som om jag vore i målbrottet. Alltid är det något! Nä, jag får skylla mig själv som gått runt och varit kaxig över hur frisk jag hållt mig på senaste tiden. Dumt av mig. Det fattar ju vem som helst att man blir förkyld av att ens bara tänka så. 

 

Ikväll gör jag för övrigt inte ett jäkla skit, tackar som frågar. Har precis återuppstått från det hjärndödas rike och börjat leva igen. Mummlar för mig själv och sitter. Dricker te. Sitter. Äter Cheerios. Älskar Cheerios. Typ exakt samma som mina fina Froot Loops, fast en miljon lättare att hitta.

Och det är ju bra!

 

adios.

Tänker så det knakar. Funderar och sånt. Jag hade städat i förrgår. Ikväll kom jag hem till något slags diskberg, vilket är ironiskt med tanke på att jag faktiskt inte lagat mat på väldigt många dagar. Duttar ut vattenglas här och där. En yoghurtskål någonstans och ett bananskal under den skålen. På ett ungefär. Rörigt. Känner mig som Simon i filmen "I rymden finns inga känslor". Jag gillar inte heller när allt är kaos. Kanske ska införskaffa en tunna att åka till rymden i jag med. Det är det eller diska. Så det blir nog tunnan.

 

Helgen tog slut. Halle-jäkla-luja! Är i skrivande stund så trött i min hjärna att jag knappt vet vad jag heter. Känns som att jag är full eller typ lite lätt drogad. Haha alltså om ni bara visste hur jag ser ut just nu! Det är ju tragiskt. Håret åt alla håll, mascara utsmetat längs ena tinningen, mörklila påsar under ögonen - matchat med min naturligt likbleka fasad. Ansiktet i sig bärs då upp av en kropp med en hållning likt en grottmänniskas. Vilken pingla! 

 

Ja vad kan man mer säga tro.

Att jag han med sista delen av invigningen på stan, kanske. Och att sova några timmar. Och jobba. Snabbt var den helgen förbi. Skönt, som sagt. Inte stormförtjust i den här varianten av helg. Men det går. Nu ska jag samla mina sista krafter och mata min kropp. Hare!