Elin heter jag

What. A. Day.

 

Till att börja med så vaknade jag 10:10 av mitt sista alarm. Toppen när man förväntas befinna sig på en helt annan plats 10:30. Joggar runt på stället och letar efter byxor. Joggar ut, gläds lite extra åt att bilen finns här just idag. Gläds ytterligare över att det inte är några rutor som ska skrapas. Brummar iväg och trummar stressat på ratten. Inser att bilen framför har absolut all tid i världen och blir lätt förbannad. Stressad. Kommer till sista rondellen för färden och där lät det konstigt. Väldigt konstigt. Det känns väldigt konstigt. Det låter väldigt mycket mer än det gjorde innan. Det går väldigt mycket segare än innan. Men du kan ju inte dö NU, tänkte jag. Jag har liksom tre minuter till godo och vi, jag och bilen, är ju typ där. Men vi kan inte stanna och parkera i en rondell. Det blir liksom obra. 

 

Skramlar in på parkeringen och hinner på sekunden i rätt tid. Fett bra. Inser att jag aldrig kommer ta mig till tandläkaren för att ta kort på tänderna med en bil som är döende. Får ångest och avbokar, och det gick bra(förvånad). Jobbar med ångest över hur jag ska lägga fram att jag liksom lyckats dödat bilen. Och med ångest över hur jag ska lyckas med att rulla den hem. Det löser sig nog tänker jag. Slutar jobba. Går med lätt stressiga steg mot farkosten och vrider sakta om nyckeln och... Självläkt? Inget konstigt alls? Alla växlar är intakt och den låter som vanligt? Inte det minsta seg? Va? Någon som fattar något? 

 

Tänker att jag kanske är knäpp eller något. Men jag fattar ingenting. Det var ju tur att den hade helande krafter i sig men ändå.

Väldigt, väldigt märkligt.