Elin heter jag

Varje påsk blir jag alltid så lur på vad som egentligen hände med Jesus. Jag vet att han dog och började leva igen. Någon sista måltid och en sorgens dag. Långfredagen känns som en sorgens dag. Med tanke på namnet. Det är ingen sorgens dag för mig men för Jesus och hans gäng möjligtvis. Korsfästning är tunga grejer vad jag förstått.

 

Jag tycker det har varit en skön fredag och snart ska jag iväg och äta den traditionsenliga påskmiddagen med mina tanter. Fina grejer. Jag är som vanligt sådär ostrategiskt aphungrig en och en halv timme före utsatt tid. Jobbigt är det men jag börjar bli van. För det blir alltid så här.

 

Imorgon är det påskafton och då ska jag jobba. Sen ska jag skåla i kristu blod med diverse påskfirare. Sen är det påskdagen och då börjar Jesus leva igen. Fina tider. Och på tal om ingenting så hoppas jag innerligt att solen är här för att stanna den här gången. Den gör mig så glad.

 

Glad påsk!

 

 

Igår åkte jag tåg. Det var kul.

Jag satte mig vid ett tomt bord, sånt där med fyra platser mitt emot varandra. In kommer skrikungen som får alla andra skrikungar att blekna i jämförelse. Han kommer i sällskap med sin överenergiske hoppiga myror-i-brallan-brorsa och deras trötta mamma. Hoppbrorsan satte sig brevid mig. Sen mitt emot mig. Sen under bordet. Sen brevid mig igen. Och cirkulerade liksom på det sättet. Skrikungen och mamman satte sig vid ett likadant bord på andra sidan gången.

 

Resten av vagnen var tom. Inte alls konstigt, egentligen.

 

Men snälla någon. Hur jobbigt läge som helst. Jag klev på tåget på Umeå Centrum. När vi kom till Umeå Östra funderade jag på att kliva av. Familjen kaos skulle inte åka så långt iallafall. Svårt att förstå hur tacksam jag och mina öron kände mig när dom klev av.

 

Sen kom jag till Sundsvall och där satt pappa på tågstationen och sällskapade med en öldrickande lodis, som han lånat ut sin telefon till. Inga som helst konstigheter. Absolut inte.

Sen for vi till farmor. Som var målet med själva resan kan man säga. Det var trevligt.

 

Idag har jag åkt tåg igen. Snabbtåg, för att vara exakt. Snabbt gick det! Jag är så fascinerad över att det faktiskt går att åka tåg till Umeå. Utvecklingen går framåt! 

 

Nu ska jag dricka te. Sådetså!

 

Glad påsk på er!

Hej! Som en liten kompletering till det senaste jag skrev här. Det om att jag är ganska manslik. Igår på jobbet kom jag på en, om ni frågar mig, svinsmart lösning på en oviktig grej. Som jag berättade för en person som ärligt inte visste om att jag på senaste tiden haft problem med könstillhörighet. Vet ni vad hon säger som svar? "Elin - mannen, myten, legenden". 

 

Mm, exakt. Precis som om jag skulle ha överdrivit eller något.

Men nu släpper vi det där tycker jag. Jag ville mest bara slå huvudet på spiken.

Eller slå spiken i huvudet. Eller vad fasiken det är man säger. Ni fattar. Eventuellt. 

 

Natti!

Förra veckan fick jag höra att jag såg väldigt androgyn ut av två småtjejer. Igår kom en främmande, lite halvlustig, man fram och frågade vad jag hette. Och ja, jag svarar alltid på tilltal, även från uppenbara tokstollar. Det är tvångsmässigt och jag kan inte göra något åt det. 

Men hur som helst så fick han ju då veta att jag hette Elin.

Och det han säger efter att den informationen blivit känd är "Om du vill byta namn från Elin så rekommenderar jag namnet Alexander.. Eller Stefan."

Sen gick han. Och kvar stod jag med en mango i handen som ett androgynt frågetecken. 

 

Det kanske rent utav är så att jag måste börja glamma upp mig lite till vardags. Och eftersom jag tydligen ser ut som en man mer än någonting annat så tänkte jag låta min inspireras av Babsan. Så ser ni något glittrnade, blinkande, överglammigt bombnedslag dansa gatan fram så kan ni ju heja. För det kan vara jag!

 

Peace.

Idag skulle jag investera i ett par nya träningsdojjor. Det gjorde jag inte. Istället kom jag hem med ett kilo broccoli och ett hopprep. Så kan det gå! Jag gillar broccoli och att hoppa är ju kul. Så det vart ju en lyckad dag må jag säga! Och min hals har nästan slutat hosta och det är trevligt tycker jag! Den är fortfarande helt knäpp, min kära hals. Men det är den alltid. Skönt att sluta hosta iallafall! Då blir det tusen gånger enklare att sova. Me like.

 

Och på tal om sova så drömmer jag så himla konstigt. I natt hade jag en katt som hette Fabian. Som var vit och svart. Och Sverker Olofsson var min chef. Och jag bodde på någon slags medeltidsgård. Med katten Fabian. Och den där rackarns Sverker var överallt. Och hade anmärkningar på allt. Himla knepig dröm. Var kommer drömmar från? Vad är det för trauma min hjärna bearbetar om nätterna?

 

Knepigt. Men skönt att sova iallafall!

 

Herrå!

Ja oj en sån hosta! Hoppsan sa. Så kan det gå. Och idag är det fredag fast det känns inte alls. Jag ska upp halv åtta imorgon igen. Det känns lite däremot. Men det gör inte jätteont, egentligen. Det är ju alltid jobbigt att kliva upp tycker jag. Spelar egentligen ingen större roll när. Egentligen. I natt har jag sovit kanske noll timmar. Jag tror på riktigt jag har krupp. Fast jag antar att man inte kan ha det när man är så här lastgammal som jag. Eller?

 

Fast jag kan ju aldrig somna ändå så vad gör väll det att jag hostar. Jag tänker för mycket. Hur slutar folk tänka innan dom somnar? Jag har så otroligt mycket funderingar som jag absolut måste fundera på. Så sjukt många frågetecken som behöver rätas ut. Så extremt många irriterande situationer som jag måste återuppleva i huvudet. Blir så arg att jag skulle kunna slåss. Sen blir jag glad igen för jag kommer på jättemånga apbra skämt. Jag är så förbannat kul ska ni veta. Helfestlig! Jag skrattar minsann alltid åt mina skämt iallafall.

 

Och så en massa host-host därimellan. Världen är då bra mycket mer spännande i mitt huvud än vad den är på riktigt iallafall! Och nu ska jag spinna vidare i livets svåraste frågor och sova. Vem vet, inatt kanske jag en gång för alla lyckas komma på en lösning för konflikterna i mellanöstern? Eller löser den där miljöfrågan. 

 

Det är bara en tidsfråga. Egentligen.

Natti!

 

Ägg från yttertavle, tonfisk från norska havet och ärtor från bjuv. Det är vad kvällens kulinariska resa bjuder på. Lyxigt värre. Som ni förstår är jag en exemplarisk kock. Det är inte alla som fixar att koka ägg, tina ärtor och öppna en konservburk på en och samma gång. Men det gör jag, som tur är. För det vart smarrigt.

 

Den här dagen har jag, förutom att ägnat mig åt avancerad kokkonst, typ bara mått lite intervall-illa. Fastän jag vet att det går över så hatar jag att må illa mest av typ allt. Jag har hellre någon slags massiv influensa än att vara illamående. Det går ju liksom att göra noll saker mot det. Sjukt dumt. Men nu hoppas vi på att tonfisken råder bot på det här eländet! Om inte för välmåendets skull så för kladdkakan jag bakade igårs skull.

 

Vad var vitsen med att baka den om den bara ska stå där helt oäten, liksom?

Idiotiskt.

Oh my god I'm back again!

 

Jag har varit i huvudstaden och upplevt det kanske coolaste jag någonsin kommer få uppleva i mitt annars ganska så slätstrukna liv. Hundra procent seriöst. Jag har varit på mello, som sagt. Jag och Sandra var direktkvalificerade till finalen kan man säga. Vi behövde inte kvala. (Nej jag tröttnar aldrig på det skämtet).

 

Men herre jösses så stört stort det var. Och herre jösses vad jag aldrig kommer få vara V.I.P igen. Skulle dock kunna vänja mig vid att vara en sån där väldigt important person. Och herre jösses vilka sjukt bra platser. Jag kommer nog aldrig kunna smälta det här, haha. Och Robin vann! Så sjukt bäst! Jag röstade une, deux trois gånger. Kvällen avslutades otippat nog på Café Opera, och igår var jag, som det sig bör, helt galet sliten. Läggdags 19.30 sker ju inte varje dag precis. 

 

Jag kan verkligen inte få ut i ord vad jag vill ha sagt känner jag, haha. Det är för mycket på en gång. Vi kör lite bilder istället. Dom har sjukt dålig kvalla men jag tror ni förstår grejen! Dom småa blir stora om man trycker på dom i vanlig ordning. Enjoy.

 

Jamenvisst är det väll så! Jag har köpt ett nytt läppstift i kulör chockrosa. Javisst, javisst. Allt annat jag tidigare har applicerat på mina törra läppar känns numera riktigt jäkla superdupertråkigt. Och färgen försvinner typ aldrig heller. Det är lite "hej jag är en käck tant" känsla. Men jag är ju en rätt käck tant så det funkar.

Fabulöst! 

 

Och på tal om fabulöst så är det endast en dag kvar tills Moi et Sandros entrar el Stockholmo for some seriously schlager! Det är ganska så grymt om ni frågar mig. Jag är så peppad att jag håller på att sprängas. Jag vet absolut inte vad jag ska ha på mig dock och det är lite jobbigt. Kanske kör en Naken-Janne. Vi får se helt enkelt.

Men i övrigt känns det liksom fäb!

 

Jag tycker Robin är bäst. Eller egentligen tycker jag att Yohios låt är käck! Men tål inte själva Yohio. Eller så är Ralf Gyllenhammar bäst. Eller Robin. Jo, Robin. Eller Heartbreak Hotel.. Eller Ralf. Robin.

 

Slutar säkert med att jag röstar på Sean Banan i ren panik.

Eller nått.

Mina närmaste grannar måste vara så oändligt trötta på mig då jag serisöt endast youtubar skrikande getter numera. Och ser samma klipp hundra gånger. Och skrattar ihjäl mig varje gång. Väldigt lyhört hus, som sagt. Och jag har en känsla av att en del getskrik faktiskt hörs genom det mesta. Haha. Skitkul! 

 

Och ja, som en liten komplettering till föregående inlägg: Det VAR Soran himself. På riktigt. Inte någon som var lik. Mycket, mycket, mycket viktigt att poängtera. För det är ju coolt, ju. Haha. 

 

Hej hopp! Idag var en dag då jag var ledig och jag tog en promenix ner på stadens gator i jakt på burkar och te.  Jag vandrar på i ett rätt så ödsligt Umeå samtidigt som jag knappar på telefonen och helt plötsligt, sådär från ingenstans har jag gått in i en person.

Och så tittar jag upp från telefonen för man vill ju ha en chans att ursäkta sig och allt sånt där till människan man stövlat in i.

 

//Starstrucked_retardo-girl_89

Jag vågar knappt säga det för jag tycker det känns för bra för att vara sant haha. Men! Jag har vunnit mello-ticets! Haha. Alltså ni kan troligtvis inte förstå hur glad en gammal schlagernörd som jag är! Jag kan knappt förstå själv hur glad jag är. Dels för att jag älskar schlagern, allvarligt talat. Det är bäst! Och dels för att jag aldrig vinner! 

Det är helt sjukt vad glad jag är! Sjukt!

 

Tack jobbet mitt! Så himla bäst!!

 

Här kommer en bild på Woodan, bara sådär! Bara för att han är bra på det här med att dela glädje. Han förstår absolut inte grejen med mello, men har varit precis lika glad för det!

 

 

Herrå!