Elin heter jag

Imorse ringde det någon snubbe och sa hej hej din fläkt fungerar inte som den ska och jag tänkte laga den idag! Det var mer än jag visste kan jag tala om. Och dom har suttit på informationen sen i julas när det låg en lapp på hallgolvet med texten "vi har slutfört arbetet i din lägenhet, vid frågor kontakta blablabla". Det brast någonstans i kommunikationen känner jag. Men det stör mig inte direkt. Är glad att jag har en fungerande ventilation igen. Och tänker samtidigt att det inte är askonstigt att jag varit onaturligt trött ändå. En liten del av det må ju ha samband med ventilationsproblem tycker jag.

 

Det var tur att han ringde och förvarnade mig idag iallafall. Och att han ringde innan jag åkt och jobbat. För det här har varit en ganska jobbig vecka och då kommer magkatarren - version too much och hälsar på! Det låg sånna där folie förpackningar från diverse läkemedel utspritt lite här och där. Tomma vinflaskor uppradade i köket från midsommar bland annat. Som jag tänkt slänga väldigt länge. Och så en kasse med pantburkar i hallen. Som jag tänkt panta väldigt länge. 

 

Hade ju känt mig aningens obekväm om allt det hade legat kvar när en främmande människa kommer på besök. Jag hade på riktigt behövt skriva ett mejl och förklara att jag inte är en tablettmissbrukande alkoholist. Bara en sån som skjuter upp galet jobbiga saker. Som att slänga glasflaskor. Och panta burkar. Och att dom tomma foliekartorna beror på en trippelkur av losec.  

 

Det hade också varit en konstig grej att göra. För han kanske hade fattat det utan ett jag-har-inga-problem mejl. Så då hade jag fått skriva ett mejl till och förklara varför jag skrev mejlet. 

 

Summan av kardemumman: tur att jag han plocka undan. Och skönt att jag äntligen gått och slängt flaskorna.

 

Tack för att ni lyssnade.

Trevlig helg.

Men det hade ju varit lite som att kasta sten i glashus när jag själv står på frysdisken och har ett mentalt breakdown. 

 

En svettig tur på coop senare ville jag klättra upp på en ölback inne på systemet och ropa något liknande. Alternativt sätta mig i ett hörn med huvudet i knäet, händerna för öronen och rabbla mantran för mig själv.

Men det gjorde jag inte. För jag är hyffsat normal. 

 

/livscoachen

 

Kärt återseende! Känner mig extremt tillgänglig och sjukligt stressad när den försvinner ur mitt synfält. Ordningen är återställd.

 

Idag gick vi ut och gick. Sony och jag. Det var perfekt promenadväder. Inte för varmt, inte för kallt och sån där växlande molnighet. Övervägde att inte ta jacka, men det gjorde jag. Och det var tur! Tio minuter bort trillade himlen ner och träden vek sig. Det blåste så det blev svårt att andas, om någon annan upplevt det problemet eller om det är jag som har klena lungor vet jag inte. Men det blir så när vinden tar i rejält. Vad fasen hände? Vi pinnade hem igen och nu lyser solen och det är typ vindstilla. Va? Jag är asblöt och fryser.

Schysst vädret. Verkligen.

 

I åtta hela dagar har det varit jag och två små-små kort. Du fattas oss, kära Sony. Vissa stunder är det faktiskt ganska skönt att inte alltid vara tillgänglig. Samtidigt ganska oskönt att aldrig vara tillgänglig. Typ om jag försover mig. Jag kan ju utan problem sova i 12 timmar om jag haft ett par tunga dagar. Det är en lite stressande tanke. Minst sagt. 

Samt att det är sjukt tråkigt att typ gå ut och gå ensam. Utan musik.

Fågelsång har aldrig varit min grej.  

 

Jaja. Imorgon är jag med säkerhet ledig iallafall. Alltid något!

Herrå!

Den här långhelgen slog helt fel alltså. Typ dubbla lördagar och ändå en söndag kvar innan den är förbi. Vad. Fan. Mina öron är så trötta att dom gör ont? Inte långhelgen i sigs fel men jag har väldigt sällan ont i öronen måste jag erkänna. Det känns lite som att jag suttit i ett flygplan som lyft i åtta timmar. Men men! Det går ju bra det också! Varför inte liksom.

 

Och nu till det jobbigaste som kunde hända ikväll - jag är hungrig. Bryta ihop eller bita ihop? Tror jag ska fundera vidare på den ett tag. Inga förhastade beslut här inte!

Sommar, sommar, sommar. Det bästa jag vet. Jag har premiärbränt bröstkorgen. Igår egentligen. Och bara lite. Känns bra. Något som också känns otroligt bra är att personen framför oss i kön idag upprepade gånger sa sitt efternamn till kassakillen. Bokstaverade det. Och hette Kamel. Vilket fantastiskt efternamn! Jag ville så extremt mycket att han skulle fråga Albin och att han skulle svara att han hette Dromedahr. Med ett stumt H. Men det gjorde han inte. Lika upplyftande situation ändå. Jag älskar kameler. Speciellt dödsseriösa sådanna som bokstaverar sina namn. 

 

I övrigt har dagen bestått av griljering av mig själv, verkligen för mycket kinamat och klädtvättning för hand.

Ska jag leva på stenåldern utan telefon och allt så kan jag ju lika gärna gå hela vägen tänkte jag. Plus att alla tydligen vill tvätta när jag är ledig. Vad är grejen med det?

 

Peace out!

 

I september blir min tand helt klar men det gör inget för jag får tugga som vanligt igen. Yes! Får dock inte öppna kapsyler med tanden sa tandläkarn. Attans. Får försöka dra ner på det. Känns bra iallafall. I lördags gjorde det så galet ont att jag tänkte att det måste blivit något fel. Låg i sängen och sov exakt hela dagen. True storry. Var även kraftigt deperimerad över min telefons plötsliga bortgång. Eller ja, den lever men den behöver en ny skärm för att kunna användas igen. Touchen är död.

 

Idag har jag bara pytte-pytte lite ont när jag gapar så det är ju bra. Någon telefon har jag dock inte än. Så vill ni ringa mig så går inte det. Inte sms:a heller. Inga snapar och inget Sims. Vet inte vad som känns jobbigast. Eller jo, det gör jag. Den är dyr att fixa. Det känns rätt jobbigt. Tråkigt, rättare sagt. 

 

Men ni kan ju alltid mejla mig om ni vill något brådskande!

Eller skicka brev för mindre akuta ärenden. Med duva.

Som förr i världen. 

 

Hejs.