Elin heter jag

What. A. Day.

 

Till att börja med så vaknade jag 10:10 av mitt sista alarm. Toppen när man förväntas befinna sig på en helt annan plats 10:30. Joggar runt på stället och letar efter byxor. Joggar ut, gläds lite extra åt att bilen finns här just idag. Gläds ytterligare över att det inte är några rutor som ska skrapas. Brummar iväg och trummar stressat på ratten. Inser att bilen framför har absolut all tid i världen och blir lätt förbannad. Stressad. Kommer till sista rondellen för färden och där lät det konstigt. Väldigt konstigt. Det känns väldigt konstigt. Det låter väldigt mycket mer än det gjorde innan. Det går väldigt mycket segare än innan. Men du kan ju inte dö NU, tänkte jag. Jag har liksom tre minuter till godo och vi, jag och bilen, är ju typ där. Men vi kan inte stanna och parkera i en rondell. Det blir liksom obra. 

 

Skramlar in på parkeringen och hinner på sekunden i rätt tid. Fett bra. Inser att jag aldrig kommer ta mig till tandläkaren för att ta kort på tänderna med en bil som är döende. Får ångest och avbokar, och det gick bra(förvånad). Jobbar med ångest över hur jag ska lägga fram att jag liksom lyckats dödat bilen. Och med ångest över hur jag ska lyckas med att rulla den hem. Det löser sig nog tänker jag. Slutar jobba. Går med lätt stressiga steg mot farkosten och vrider sakta om nyckeln och... Självläkt? Inget konstigt alls? Alla växlar är intakt och den låter som vanligt? Inte det minsta seg? Va? Någon som fattar något? 

 

Tänker att jag kanske är knäpp eller något. Men jag fattar ingenting. Det var ju tur att den hade helande krafter i sig men ändå.

Väldigt, väldigt märkligt.

Alltså jösses vilket överjävligt svettigt pass jag var på. Jag skojar inte, cirka det svettigaste jag gjort sen i somras och jag blev svettig av att borsta tänderna. Mina armar skakar fortfarande när jag rör dom. Vem kunde ana att gympa var så groteskt jobbigt? Sista tio minuterna vet jag inte ens vad jag gjorde. Förmodligen inte ett steg rätt, if i say som så. Kände mig som en berusad gris som försökte stå på två ben.

 

Tveksamt att jag kan gå normalt imorgon. Jag har redan träningsvärk i rumpan.

Fantastiskt spännande!

 

Nu ska jag återgå till att trycka klementiner och skrämma slag på mig själv med hjälp av efterlyst.

På återseende!

 

Tvätten är tvättat. Kläderna är vikta, hängda och liksom där dom ska vara. Maten är i magen. Blåsan är tömd.

Känns ju otroligt skönt när "allt" dödstråkigt är gjort.

Ganska exakt här känslan infinner sig:

 

 

Är det fredagkväll så är det! 

Jag var hemma typ 18.30 efter jobbet. Sen dess har jag:

-Upptäckt att tvättstugan var ledig.

-Sorterat ihop inte mindre än sex tvätthögar.

-Tryckt igång tre maskiner.

-Rensat avloppet. Groteskt som vanligt för den som undrar.

-Duschat.

-Diskat.

-Krossat en tallrik.

-Pressat in tre maskiner tvätt i torktumlare och torkskåp.

-Tryckt igång tre maskiner tvätt till.

 

 

Nu ska allt bara torka så några hundra vändor fram och tillbaka till tvättstugan igen blir det ju.

Men jävlar vad jag är effektiv! Nästan skrämmande effektiv! 

 

Under en 30-timmars period sov jag 24 timmar. Det är ungefär det mest spännande som skett senaste tiden. Men det medförde även att jag typ var pigg igår? Märklig känsla. Kan tänka mig att prova det igen. Ska bara se till att få till en till sova-hela-jävla-dagen dag. Med det här vädret till hjälp blir det nog inga problem! Måste bara se till att få en tvättid inna jag kör en Törnrosa. Ser icket fram emot det. Alltså absolut inte. Det kommer ta cirka 500 år. 

 

Måtte det finnas en tid imorgon. Och en till i helgen. Annars blir det en Kalle Anka och gå med rumpan bar inom en skrämmande snar framtid.

Kan ju iofs vara kul. Min jacka är ju ganska lång så det är nog ingen som anar något.